Empirebörsen

Då Helsingfors under 1800-talets första decennier byggdes för att bli Storfurstendömet Finlands nya huvudstad, hörde också Börshuset till planerna. Helsingfors empirecentrums skapare, den tyskfödda arkkitekten Carl Ludvig Engel ritade Börshuset på 1820-talet i början av den nya avenyn, Esplanaden.

Engels börshus var ett ståtligt nyklassiskt palats med  sina spegelbildsliknande sidobyggnader. För börshandeln hade i hjärtat av byggnaden planerats en kupolsal likt ett tempel, runt vilket fanns utrymmen för umgänge och servering. Tiden var emellertid ännu inte mogen för att inleda börsverksamhet i Finland, och Engels planer för börsen begravdes. På den för Börshuset planerade tomten i stadens centrum framför stadshuset och hamnen  ligger i dag Sveriges ambassad.

Ab Börs och Börsklubben

I början av 1900-talet hade de ekonomiska förhållandena och näringslivet i Finland utvecklats så, att det blev aktuellt att grunda en egen börs. De ledande påverkarna inom näringslivet grundade år 1910 för ändamålet  tvåspråkiga Helsingfors Börsklubb, vars medlemmar å sin sida blev aktionärer i fastighetsbolaget Ab Börs, som grundades för att bygga Börshuset.

Fastihetsbolagets avsikt var att bygga Börshuset i Helsingfors centrum och där hyra ut lokaliteter förutom till börsen även till andra kommersiella aktörer. De drivande krafterna bakom initiativet fann en lämplig tomt för syftet alldeles i affärscentrum Gloet. De finaste affärspalatsen låg inom samma område, och en stor del av de ekonomiska påverkarna bodde inom en radie om några kvarter från det blivande börshuset och -klubben.

Läget, läget, läget

Man beslöt att placera Börsen vid Fabiansgatan på tomt nr 6 i kvarteret Enhörningen. Fabianinkatu – Fabiansgatan – Fabianskaja Ulitsa fick sitt namn i samband med Helsingfors planläggning år 1820. Planeringen av huvudstaden hade letts förutom av Helsingfors stadsplaneraren J.A. Ehrenström även av  generalguvernör Fabian Steinheil, enligt vilken gatan fick sitt namn. Greve Steinheil var en general som utmärkt sig i många krig och han var Finlands generalguvernör åren 1810–1824.

På tomten låg under 1800-talet på gatsidan ett tvåvånings trähus i empire, och på innergården fanns mindre byggnader. På adressen låg också såväl den kända restaurangen Gambrini som Hufvudstadbladets kontor. Dessuom hann flera kända huvudstadsbor bo där; allt från professor Elias Lönnrot till konditor Catani. Trähuset som också fungerat som biljardsal revs våren 1910, och byggnadsarbetet för Börshuset inleddes.

En maskulin fasad

Lars Sonck, som räknades till sin tids fashionablaste arkitekter, planerade Börshuset på en synnerligen utmanande plats. Fabiansgatan var smal och låg mellan stadens – redan då! – livligaste trafikleder. Därför är det också svårt att komma åt att betrakta Börshusets fyravåningsfasad från gatan, som är så smal. Dessutom är börsens tomt smal och djup, varför Sonck för belysningens skull avskiljde sidorna på så gott som hela byggnaden från de bredvidliggande byggnaderna.  Börshusets expressiva och för tidsperioden typiska glastak planerades av arkitekt Wietti Nykänen, och fasadens detaljer av arkitekterna Max Frelander ja Gösta Kulvik.

Det av Finska Stenindustri Ab levererade fasadmaterialet är fasettpolerad grå granit. Fönstren ligger djupt mellan pelarna som avslutas i ornament, utsmyckningen begränsar sig till portalen och fasadens övre del. Enligt sina samtida lyckades Sonck utmärkt med Börshuset. I synnerhet fasaden fick beröm: husets “kärva, i det närmaste stela” intryck lovordades för sin strävan till klarhet, disciplin och harmoniska linjer. Också den sparsamma utsmyckningen samt den slutna innergårdens charm och individualitet fascinerade bedömarna.

En feminin vinterträdgård

Till Börshuset kommer man från gatan till en sparsamt upplyst tunnvalvsgång, vars andra ända öppnar sig till en ljus gård. Blicken faller på de ståtliga monumentala trapporna i slutet av gården, vilka leder till andra våningen och börssalen bakom de gnistrande mässingdörrarna. Mot innergården öppnar sig i andra våningen arkader, balkonger och överst  en svalgångsliknande passage. Innergården med sitt glastak är som en medeltida borggård och på miniatyrpiazzan planerad som en vinterträdgård  har under seklets lopp setts stora palmer, citrusträd och klängväxter.

Fasadens stränga manlighet och innergårdens kvinnliga, varma och intima stämning utgör   varandras bjärta motsatser. Den militära kolonnaden på fasaden och den järngrå stenytan stänger den yttre världen ute, då däremot innergårdens ljusa och skyddade utrymme med stenytorna i sin varma färg är som  en mors famn. Efter att ha gått genom den mörka och tunnelliknande gången från Fabiansgatan till innergården kan den som träder in i Börshuset inte undgå känslan av lugm och ro i ett angenämt utrymme, som öppnar sig uppåt. Vad vore väl en mera träffande symbolik än den finländska penningvärldens trygga fästning, vars hjärta bankar i andra våningens börssal?

Trappor och hissar

I början av århundradet fästes stor uppmärksamhet vid utsmyckningen av trappuppgångarna, och också i Soncks börshus smyckades  trappuppgångarna både av en smakfullt dekorerad färgvärld och av gipsornament; trappuppgångarna restaurerades i sitt ursprungliga skick 2010. De med glasmålningar prydda fönstren innebär ett ytterligare tillskott till utsmyckningen.

Börsens nu redan avsevärt ändrade fasta inredning och möbler var ursprungligen av svensk och engelsk tillverkning, men många enskildheter tillverkades  i hemlandet, såsom gårdens och korridorernas belysningsarmatur, liksom också mässingsporten till börssalen och klockan ovanför den, vilka var tillverkade av E. Schroderuksen Koru Oy.

Under 1900-talets första årtionde blev hissarna allt allmännare i Helsingfors, och i Börshuset byggdes rentav två hissar. Börsklubben avlönade två hissflickor för att trygga en säker och angenäm hissfärd från gatunivån till översta våningen. Utsikten ned från översta våningens balkong är också hisnande, eftersom höjdskillnaden accentueras av utrymmets lodräta linjer.

Byggnadens arkitekt – Lars Sonck

Arkitekt Lars Sonck – ursprungligen son till en åländsk pastor –  ritade i början av 1900-talet  i Helsingfors många av stadens finaste jugendhus. Soncks verk är Telefonföreningens hus (år 1903, Högbergsgatan 35–37), Privatbanken (år 1904, Norra esplanaden 19), Eira sjukhus (år 1905 Skepparegatan 29),  Hypoteksföreningen (år 1909, Södra esplanaden 16,) och Berghälls kyrka (år 1912, Östra Prästgatan 2). Också Jean Sibelius Ainola (år 1904, Träskända) och Alfred Kordelins Gullranda (år 1917, Nådendal) är ritade av Sonck.

Sonck var själv Börsklubbens konstituerande medlem, och på grund av sin sällskapliga natur samt sina många betydande uppdrag var han hemmastadd i penningelitens och den bildade klassens krets i huvudstaden. Sonck hade en omfattande vänkrets, och han var stamkund i många restauranger: vid frukost sågs han på Kämp, om sommaren hade arkitekterna och konstnärerna sitt eget bord på Kapellet i Esplanden, och sedan Börsklubben blivit färdigt trivdes Sonck givetvis där.  Sonck gifte sig aldrig, utan bodde som ungkarl i samband med sin byrå på Unionsgatan.

Från ideal till praktik

Som helhet är Börshuset ett av de finaste exemplen på sekelskiftets arkitektur i Finland: där förenas från tidens krav på äkthet till återhållsam monumentalitet. Börshuset ger uttryck för Soncks och  mera allmänta för det finländska arkitektoniska idealets övergång från slingrande nymedeltida och nationalromantiska jugend mot en sträng och exakt klassicism.

De första hyresgästerna flyttade in i Börshuset i juli 1911 medan byggnadsarbetena ännu  fortgick, och huset festliga öppningsfestlighet kunde firas den 2 februari 1912, då kommerserådet Julius Tallberg köpte 10 gamla aktier i Föreningsbanken av bankiren Winckelmann för 2 580 mark, dvs. i dagens valuta 9 000 euro. Transaktionen var den enda för dagen.

“Vi går till Börsen”

I Börshuset har alltid funnits många slags företag och byråer som hyresgäster. under många decennier. Den långvarigaste hyresgästen har varit Helsingfors Börsklubb, men också Finlands Automobil klubb, Centralhandelskammaren och G. W. Bergs byråer har funnits länge under  Börshusets tak. I dag kan man i skyltfönstren till affärerna i gatunivån beundra modekläder – för hundra år sedan presenterades i stället för modedrömmarna underliga manicker, då i Nikolajeffs bilsaffärs skyltfönster ståtade Oldsmobilar, Adlerbilar, Oplar, Benzer, Minervor och Mercedesar.

För den vanliga helsingforsbon har till Börshusets viktigaste hyresgäster alltid hört nedre våningens börsrestaurang. Den lyxrestaurang som öppnades av Grand Restaurant Börs blev genast superpopulär. Helsingforsarna talade om att “vi går till Börsen”, då de gick till Börshusets restaurang. Restaurant Adlon, som 1938 fick sitt nya namn, blev hela Finlands restaurang-nattklubb, vars popularitet varade över krigen och 70-talet.  I dag leder företaget Royal Restaurangerna på nytt den matrestaurang av hög kvalitet som fått namnet Ravintola Pörssi. I  Börshuset kan man åter sväva fram till en mjuk valsmelodi i en behaglig stämning efter en utmärkt supé alldeles som för 100 år sedan.

Bildkällor

Riksarkivet

Börsstiftelsen i Finland

Helsingfors stadsmuseum

Finlands Arkitekturmuseum

Hotell- och restaurangmuseum